Min förlossning del 3.

Läs del 1 HÄR och del 2 HÄR.
 
När jag rullades in på operationssalen var det en himla massa människor där. Jag kommer ihåg att jag kände mig rätt lost faktiskt. Dessutom var jag ganska skärrad. Jag hade aldrig satt mig in i tanken att jag skulle behöva göra ett kejsarsnitt och var inte alls förberedd på det! 
Dom förklarar snabbt vad som ska hända och bedövar mig. Jag känner mig mest stressad över att ingen har koll på Frejas hjärtljud, och vill bara att dom ska plocka ut henne så snabbt som möjligt. Daniel sitter bredvid och håller mig i handen. 
Alla presenterar sig och säger deras titel. "Therese....patient" tänker jag för mig själv och håller på att börjar skratta mitt i allt. Tror jag var lite chockad såhär i efterhand.
 
Sen sätter dom igång och påbörjar snittet. Det känns som om någon håller på att drar och sliter i en, en konstig känsla men det gör inte ont. Snart får jag se min bebis! Jag tittar hela tiden på Daniel för att hålla mig lugn.
Men helt plötsligt känner jag hur det ilar till av smärta i magen ner i underlivet. Jag skriker till och säger att jag känner smärta. Dom provar igen och jag skriker.....helt plötsligt har jag en mask över munnen, jag tittar på Daniel och ser att han har tårar i ögonen och blir utskickad därifrån (han får typ sitta i en liten skrubb stackaren), jag är livrädd! Sen blir det svart. 
 
Ungefär fyra timmar senare vaknar jag upp. Känner mig helt vilse och groggy. Vart är jag? Just det, jag är på sjukhuset och föder barn. "Lever hon" frågar jag sjuksköterskan som kommer fram för att titta till mig. Får reda på att hon mår bra och ligger på neonatalavdelningen och Daniel är där och tar hand om henne. 
Jag somnar om och när Daniel sen väcker mig börjar jag storgråta och frågar efter Freja. Daniel berättar att hon mår bra och är världens finaste. 
 
En nyvaken nybliven mamma på uppvaket.
 
Freja andades inte när hon kom ut och blev återupplivad. Hon hade svalt massa mekoniumvatten och låg därför uppkopplad för att man skulle ha koll på hennes andning. 
En timme senare får jag äntligen åka upp för att för att träffa min bebis för första gången. Känslan att få se och få upp sitt barn på bröstet för första gången går inte att beskriva. Det måste upplevas. Jag bara grät och sa om och om igen hur fin hon var. För det var hon.....helt perfekt! Hon var utan tvekan det finaste jag någonsin sett, och det viktigaste av allt, hon var frisk och mådde bra!
 
 
 
❤️ Freja Eva Viktoria Lindbom 
2990 gram, 48 cm ❤️
 
Och det var min förlossning, som absolut inte blev vad jag förväntade mig. Fast egentligen hade jag inga direkt förväntningar innan.
Trots att så mycket gick fel, är jag så otroligt tacksam över all personal som gjorde ett kanonjobb. Av den anledningen blev min förlossning trots allt en bra upplevelse. 
Däremot kan jag känna mig ledsen över att ha missat att få upp en skrikande, kletig liten Freja på bröstet. Att missa den första tiden med henne och hennes letande efter bröstet för första gången. Det var det Daniel som fick uppleva istället. När Freja kom ut bad dom Daniel att slita upp op-skjortan och lägga henne hud mot hud.....lill tjejen hade genast börjat gapat och letat febrilt efter bröstet stackarn. 
En annan sak som jag nu i efterhand är ledsen över är att vi inte kunde ta några foton på Freja direkt när hon kommit ut. Att tänka på att ta med en telefon när det blev så akut glömdes bort.....sen fanns det inte direkt någon möjlighet till fotografering heller.
Tretton timmar sedan vi kom in på sjukhuset för en kontroll har vi möjlighet att kontakta alla anhöriga som är utom sig av oro då det gått så lång tid och meddela att Freja nu är född.  
 
 
 
Förlossningsberättelse | | Kommentera |

Min förlossning del 2.

Läs första delen HÄR
 
Väl inne på förlossningsrummet får jag göra en undersökning som visar att jag enbart är 1cm öppen och tappen är mjuk. De beslutar för att ge mig värkstimulerande dropp för att sätta fart på värkarna. I samband med undersökningen sätts en elektrod på Frejas huvud för att ha bättre koll på hennes hjärtljud då ctg-kurvan visade att hon blir stressad av värkarna.
Jag försöker vara uppe och gå med hjälp av ett gåbord, här var det fortfarande lugnt och jag och Daniel hinner ringa till familjen och meddela att det nu är dags att föda barn. Vi hinner även fota några bilder.
 
 
Snart därpå känner jag att vattnet går och barnmorskan kommer in för att undersöka mig igen. Där konstaterar hon att Freja har bajsat kraftigt i vattnet, som är alldeles brunt. Samtidigt börjar hjärtljuden sjunka, och jag får lägga mig på vänster sida. Då jag av någon anledning hade lite fostervatten redan innan vattnet gick, måste dom föra in nytt vatten så att Freja ska må bättre. Detta gör att det hela tiden är dyblött i sängen under min förlossning. 
Mina värkar börjar nu göra riktigt ont och jag introduceras till lustgasen, och vilken befrielse det var. Blev sådär alldeles underbart snurrig och lugn, så lugn att jag började oroa mig för att Daniel missade en viktig lektion i skolan och att han inte hade ätit på hela dagen.
 
Nu börjar hjärtljuden svaja ordentligt och jag får läkemedel för att pausa värkarbetet. Samtidigt som jag kastar mig runt i sängen i alla möjliga ställningar för att stabilisera hjärtljuden. Fick beröm för hur smidig jag var trots den stora magen, men att höra hur hjärtljuden på sin bebis sjunker mer och mer gör att man får kraft från ovan att kasta sig runt med sladdar överallt, en stor mage och värkar som får det att kännas som ryggen ska brytas sönder.
Här ber jag om ryggmärgsbedövning som sätts fel och inte hjälper och jag suger i mig lustgas för glatta livet, medans läkaren och barnmorskan har fullt upp med att hela tiden sätta om elektroden på Frejas huvud som envisas med att lossna då hon har så mycket hår. Blir nästan irriterad över att jag aldrig få vara ifred, var personal runt mig hela tiden som tog prover, gjorde undersökningar, bäddade rent och bad mig ändra ställning hela tiden. Allt med värkar som bara blir värre. Började känna mig helt slut, och såklart ska allt krångla. Nu i efterhand är jag otroligt tacksam över att jag hade så mycket personal runt mig som gjorde allt i deras makt för att hjälpa mig och Freja!
Ungefär 1 1/2 timme senare får jag en ny ryggmärgsbedövning (inte en sekund försent) denna gång lyckas dom och det var som att komma till himmelen. Den hemska smärtan i ryggen avtar helt och jag kan sluta andas lustgas, vilket gör att jag blir klarare i skallen och mer med på vad som händer. För under några timmar var jag totalt borta av all lustgas.
 
Men efter åtta timmars kämpande med värkar som inte ger någon effekt, en bebis som mår sämre och sämre och en slutkörd mamma som står på alla fyra med armar som skakar av utmattning efter att ha stått i den positionen som känns som en evighet (enda läget som höll uppe Frejas hjärtljud), beslutar läkaren för att göra ett akut kejsarsnitt och plocka ut henne. Vid det här laget hade jag nästan gett upp och bad dom stänga av ljudet på apparaten som mätte hjärtljuden på Freja så jag slapp höra dom. Det ljudet drömde jag mardrömmar om en lång tid efter förlossningen.
En till infart och en kateter sätts. Var orolig för den där katetern kan jag säga....har satt kateter på många patienter själv och det ser inte skönt ut, men på en sekund var den inne och kändes inte det minsta. Daniel får byta om och strax därpå rullas jag iväg för att göra ett kejsarsnitt.
 
Förlossningsberättelse | | Kommentera |

Min förlossning del 1.

Min förlossning blev verkligen inte som jag hade tänkt mig. Jag hade ingen förlossningsplan, utan sa redan från början att jag tar det som kommer och tur var väl det.
Jag gick elva dagar över tiden och jag var så himla less på att vara gravid sista veckorna att jag kunde spy på eländet. Jag började nästan tro att jag inte ens hade någon bebis i magen. Att allt bara varit inbillning.
 
Tre dagar innan förlossningen.
 
Hur som helst så träffade jag min barnmorska för sista gången fredagen den 30/1. Hos barnmorskan hade lillan låga hjärtljud på 120, vilket hon aldrig tidigare haft.
Barnmorskan bad mig hoppa, dricka kallt vatten och gå ut till väntrummet och avvakta i femton minuter. Jag fick en klump i magen av skräck, jag hade en känsla av att något inte var som det skulle. Hade känt minskade fosterrörelser de senaste dagarna, men alla sa hela tiden att jag var så nojig så jag lade dom tankarna åt sidan, plus att det tydligen var vanligt att bebisen sparkade mindre mot slutet av graviditeten.
I väntrummet ringde jag Daniel som var påväg till skolan och berättade läget för honom, att Frejas hjärtljud var låga och att hon kanske inte mådde bra i magen, att vi eventuellt skulle behöva åka till förlossningen om inte hjärtljuden gick upp. Han åkte raka vägen till mig. När barnmorskan väl ropade in mig igen visade det sig att lillans hjärljud nu hade gått upp och att hon förmodligen bara hade sovit.
 
Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att något inte var som det skulle.
 
Under följande dagar fick jag mer och mer förvärkar som gjorde ont. Jag var i latensfasen och det höll i sig. Morgonen den 5/2 vaknar jag av värkar.....jag börjar klocka värkarna som kommer med 3-5 min mellanrum, jag väcker Daniel och säger att nu tror jag nog att det är dags. Den morgonen hade vi även tid för en överburenhetskontroll, så tajmingen kunde inte vara mer perfekt, vi skulle ändå till förlossningen oavsett. Vi äter frukost lite snabbt och packar in förlossningsväskorna i bilen utifall vi skulle få stanna kvar. Jag var så säker på att vi skulle få göra kontrollen, bli undersökt och sen hemskickade för att jag inte hade öppnat mig tillräckligt för att få stanna.
Väl inne på förlossningen så får jag göra ett ultraljud för att mäta mått på bebis, fostervatten samt flödet från moderkakan. Att ligga raklång på rygg på en hård brist med värkar är inte lätt kan jag säga....och länge höll hon på också! Tydligen var det extremt svårt för henne att se något alls, hon hade svårt att se både mått, vatten och flödet. Här börjar jag få en känsla av något är fel igen. Men försöker tänka på bort de känslorna och ta det lugnt.
Hon tar en ctg-kurva och sen kommer det in en överläkare samt en at-läkare som gör ultraljud igen för att få en bättre bild av läget då det syntes så dåligt.
Efter ungefär en halvtimme konstaterar han att det är en liten bebis och att ctg-kurvan visar att Freja blir stressad och mår dåligt av mina värkar och att jag ska sättas igång nu på en gång. 
Jag får gå direkt till förlossningsrummet och byta om. Här bryter jag ihop och börjar gråta, att höra att min bebis mår dåligt i magen tillsammans med chocken över att jag NU skulle föda mitt barn blev för mycket....jag förstår dessutom att det förmodligen är ganska allvarligt då en överläkare fick komma och hjälpa till. 
 
 
 
 
Förlossningsberättelse | | En kommentar |
Upp