Det som inte får hända
Freja har sedan hon föddes sovit i sitt babynest mellan oss i sängen, de gånger hon inte sover i sin spjälsäng förstås, vilket är hela nätterna. På dagarna brukar hon få vila i vår säng då jag oftast passar på att sova lite med henne.
I onsdags hade Freja precis somnat och jag låg och vilade med henne i sängen. Efter ett litet tag smög jag ut då vi fick främmande, inget konstigt med det. Så hade vi alltid gjort!
Efter en halvtimme ungefär hör jag hur hon låter därinne, och hinner säga till Daniel "nu är din dotter vaken" en sekund senare hör vi världens duns....jag hinner tänka att hoppas det där var katten som hoppade ner, men direkt därpå hör vi Freja som vrålar därinne. Både jag och Daniel rusar in för att hitta Freja liggandes på rygg på golvet vid fotändan. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, hela jag skakade och jag kände hur tårarna höll på bryta fram. Fyfan säger jag bara!
Som tur var lugnade sig Freja ganska snabbt efter lite tuttande, sen var hon som vanligt och lekte loss på golvet.
Men jag var så orolig och var vaken hela natten för att titta till henne. Kollade så hon andades och kittlade henne under fötterna för att se om hon reagerade. Usch så himla otäckt!
Alltså vi vet ju att hon kan rulla runt så man känner sig så jäkla korkad. Hur många gånger har jag inte läst om bebisar som rullar ner från allt möjligt, och varje gång tänker jag hur korkade får föräldrarna bli som lämnar sitt barn själv i sängen....och så gör jag samma sak själv!?
Men Freja har liksom alltid legat där och sovit middag, när hon vaknar brukar hon antingen gråta eller ligga och jollra och prata med täcket så man hör henne. Nu måste hon ha kämpat länge i tysthet för att rulla ur babynestet. En sak är iallafall säker, vi kommer aldrig göra om det. Vi passade på att sänka spjälsängen och plockade bort skötbordet i samma veva.
Älskade lilla tjej ❤️