Thereseviktoria.blogg.se

Läs del 1 HÄR och del 2 HÄR.

 

När jag rullades in på operationssalen var det en himla massa människor där. Jag kommer ihåg att jag kände mig rätt lost faktiskt. Dessutom var jag ganska skärrad. Jag hade aldrig satt mig in i tanken att jag skulle behöva göra ett kejsarsnitt och var inte alls förberedd på det! 

Dom förklarar snabbt vad som ska hända och bedövar mig. Jag känner mig mest stressad över att ingen har koll på Frejas hjärtljud, och vill bara att dom ska plocka ut henne så snabbt som möjligt. Daniel sitter bredvid och håller mig i handen. 

Alla presenterar sig och säger deras titel. "Therese....patient" tänker jag för mig själv och håller på att börjar skratta mitt i allt. Tror jag var lite chockad såhär i efterhand.

 

Sen sätter dom igång och påbörjar snittet. Det känns som om någon håller på att drar och sliter i en, en konstig känsla men det gör inte ont. Snart får jag se min bebis! Jag tittar hela tiden på Daniel för att hålla mig lugn.

Men helt plötsligt känner jag hur det ilar till av smärta i magen ner i underlivet. Jag skriker till och säger att jag känner smärta. Dom provar igen och jag skriker.....helt plötsligt har jag en mask över munnen, jag tittar på Daniel och ser att han har tårar i ögonen och blir utskickad därifrån (han får typ sitta i en liten skrubb stackaren), jag är livrädd! Sen blir det svart. 

 

Ungefär fyra timmar senare vaknar jag upp. Känner mig helt vilse och groggy. Vart är jag? Just det, jag är på sjukhuset och föder barn. "Lever hon" frågar jag sjuksköterskan som kommer fram för att titta till mig. Får reda på att hon mår bra och ligger på neonatalavdelningen och Daniel är där och tar hand om henne. 

Jag somnar om och när Daniel sen väcker mig börjar jag storgråta och frågar efter Freja. Daniel berättar att hon mår bra och är världens finaste. 

En timme senare får jag äntligen åka upp för att för att träffa min bebis för första gången. Känslan att få se och få upp sitt barn på bröstet för första gången går inte att beskriva. Det måste upplevas. Jag bara grät och sa om och om igen hur fin hon var. För det var hon.....helt perfekt! Hon var utan tvekan det finaste jag någonsin sett, och det viktigaste av allt, hon var frisk och mådde bra!

 

 

 

 

Och det var min förlossning, som absolut inte blev vad jag förväntade mig. Fast egentligen hade jag inga direkt förväntningar innan.

Trots att så mycket gick fel, är jag så otroligt tacksam över all personal som gjorde ett kanonjobb. Av den anledningen blev min förlossning trots allt en bra upplevelse. 

Däremot kan jag känna mig ledsen över att ha missat att få upp en skrikande, kletig liten Freja på bröstet. Att missa den första tiden med henne och hennes letande efter bröstet för första gången. Det var det Daniel som fick uppleva istället. När Freja kom ut bad dom Daniel att slita upp op-skjortan och lägga henne hud mot hud.....lill tjejen hade genast börjat gapat och letat febrilt efter bröstet stackarn. 

En annan sak som jag nu i efterhand är ledsen över är att vi inte kunde ta några foton på Freja direkt när hon kommit ut. Att tänka på att ta med en telefon när det blev så akut glömdes bort.....sen fanns det inte direkt någon möjlighet till fotografering heller.

Tretton timmar sedan vi kom in på sjukhuset för en kontroll har vi möjlighet att kontakta alla anhöriga som är utom sig av oro då det gått så lång tid och meddela att Freja nu är född.