Thereseviktoria.blogg.se

Min förlossning blev verkligen inte som jag hade tänkt mig. Jag hade ingen förlossningsplan, utan sa redan från början att jag tar det som kommer och tur var väl det.

Jag gick elva dagar över tiden och jag var så himla less på att vara gravid sista veckorna att jag kunde spy på eländet. Jag började nästan tro att jag inte ens hade någon bebis i magen. Att allt bara varit inbillning.

 

Tre dagar innan förlossningen.

 

Hur som helst så träffade jag min barnmorska för sista gången fredagen den 30/1. Hos barnmorskan hade lillan låga hjärtljud på 120, vilket hon aldrig tidigare haft.

Barnmorskan bad mig hoppa, dricka kallt vatten och gå ut till väntrummet och avvakta i femton minuter. Jag fick en klump i magen av skräck, jag hade en känsla av att något inte var som det skulle. Hade känt minskade fosterrörelser de senaste dagarna, men alla sa hela tiden att jag var så nojig så jag lade dom tankarna åt sidan, plus att det tydligen var vanligt att bebisen sparkade mindre mot slutet av graviditeten.

I väntrummet ringde jag Daniel som var påväg till skolan och berättade läget för honom, att Frejas hjärtljud var låga och att hon kanske inte mådde bra i magen, att vi eventuellt skulle behöva åka till förlossningen om inte hjärtljuden gick upp. Han åkte raka vägen till mig. När barnmorskan väl ropade in mig igen visade det sig att lillans hjärljud nu hade gått upp och att hon förmodligen bara hade sovit.

 

Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att något inte var som det skulle.

 

Under följande dagar fick jag mer och mer förvärkar som gjorde ont. Jag var i latensfasen och det höll i sig. Morgonen den 5/2 vaknar jag av värkar.....jag börjar klocka värkarna som kommer med 3-5 min mellanrum, jag väcker Daniel och säger att nu tror jag nog att det är dags. Den morgonen hade vi även tid för en överburenhetskontroll, så tajmingen kunde inte vara mer perfekt, vi skulle ändå till förlossningen oavsett. Vi äter frukost lite snabbt och packar in förlossningsväskorna i bilen utifall vi skulle få stanna kvar. Jag var så säker på att vi skulle få göra kontrollen, bli undersökt och sen hemskickade för att jag inte hade öppnat mig tillräckligt för att få stanna.

Väl inne på förlossningen så får jag göra ett ultraljud för att mäta mått på bebis, fostervatten samt flödet från moderkakan. Att ligga raklång på rygg på en hård brist med värkar är inte lätt kan jag säga....och länge höll hon på också! Tydligen var det extremt svårt för henne att se något alls, hon hade svårt att se både mått, vatten och flödet. Här börjar jag få en känsla av något är fel igen. Men försöker tänka på bort de känslorna och ta det lugnt.

Hon tar en ctg-kurva och sen kommer det in en överläkare samt en at-läkare som gör ultraljud igen för att få en bättre bild av läget då det syntes så dåligt.

Efter ungefär en halvtimme konstaterar han att det är en liten bebis och att ctg-kurvan visar att Freja blir stressad och mår dåligt av mina värkar och att jag ska sättas igång nu på en gång. 

Jag får gå direkt till förlossningsrummet och byta om. Här bryter jag ihop och börjar gråta, att höra att min bebis mår dåligt i magen tillsammans med chocken över att jag NU skulle föda mitt barn blev för mycket....jag förstår dessutom att det förmodligen är ganska allvarligt då en överläkare fick komma och hjälpa till.